Då var det dags...
Här sitter jag igen. För tredje gången detta år. I ett hav av kartonger. Saker är inte levande ting, och saker är heller inte för evigt. Efter att ha packats upp och ner flertalet gånger bara detta år så är affektionen till prylarna inte längre så stor. Ändå blev jag väldigt ledsen när jag råkade rispa Yrjö Edelmanns vykort "byråkraten" som jag köpte när jag flyttade hemifrån för en herrans massa år sedan. Femton kronor betalade jag (på den tiden = ca 6-7 år sedan) på en second handbutik. "Byråkraten". Det är jag det. Så nog har jag fäst mig vid mina ting. De är vackra. De är användbara och de fyller upp en plats som annars skulle vara tom. Men de är inte för evigt. Det är ingenting. För allting kan bytas ut och snart är hemmet ett annat. Jag längtar hem. Jag vet bara inte var hem är. Inte för jag är hemlös utan för jag är rotlös.